cecilia

Ikväll tar friheten slut.
Jag har omedvetet gått runt och trott att livet ska vara såhär för evigt, att jag ska kunna göra vad jag vill på dagarna, gå upp när jag vill, gå och lägga mig när jag vill, bestämma över mitt eget liv..
Men nej.
Jag tror inte att min omgivning förstår hur mycket jag inte klara av att gå till skolan. Jag tror verkligen inte det.
När jag vaknar får jag samma känsla som när man kommer på att man har glömt något väldigt viktigt.
Liksom.. Precis när jag vaknar så känns det ingenting, bara trötthet. Men när jag sen kommer ihåg att "nu måste jag upp och göra mig i ordning och gå till skolan"..
Då får jag ångestblandad panik. Det liksom hugger till i magen och jag får så ont i huvudet att jag tror att det ska sprängas.

Och när jag väl går där i korridorerna som stinker gammalt, utspätt korvspad och allmän skollukt så vill jag bara springa därifrån och aldrig någonsin komma tillbaka.

Flytta till spanien och bo i en liten etta med min gitarr, en liten tv, ett litet kylskåp och en madrass på golvet i resten av mitt liv. Inget mer.